Midnattskogens lyster skymtas Där frostburna skuggor lättat sin griftliga famn Träder åter ut i solens varma ljus Vart daggen fällt sin sista tår Urbergets kvalmiga skrud avlägsnas Då misten lättat sin vida slöja Kvistkronorna spirar mot det dunkla valv Trollbunden av det fagra Höstmörkrets barm breder ut sina vingar Nattlig dvala giver åter frid Glömt och förkastat sedan länge är kärleken Till det som en gång kallades för liv